40-årskris eller bara allmänt förvirrad?!

Jag har aldrig tyckt att det är jobbigt att bli äldre. Tvärtom. För varje år som går så har jag snarare känt att jag blir mer nöjd med både mig själv och med livet i största allmänhet. Att jag har en grym dödsångest är en helt annan historia, men bortsett från den så har livet liksom bara blivit bättre och bättre.

Glad och trygg

Sedan jag sa upp mig och startade mitt företag för drygt ett år sedan får jag ofta höra att jag har blivit en gladare och tryggare person. Det stämmer nog till stor del. Jag älskar att styra min egen vardag och att själv bestämma vad jag vill ägna mina timmar åt. Att ha möjligheten att fatta snabba beslut och att dessutom genomföra saker i samma stund som man bestämt sig för dem är härligt.

Förvirrad och obeslutsam

Senaste tiden har jag ändå börjat känna mig både förvirrad och obeslutsam. Vad vill jag och hur tar jag mig dit? Vad är viktigt i livet och hur vet jag att jag prioriterar rätt? Vem är jag i relation till andra och kan man vara 40+ och ändå vara osäker på vad man vill göra när man blir vuxen? *Frustrerad suck*

Så, ni kloka människor där ute. Är det här en tillfällig livskris som kommit ikapp mig eller blir man mer förvirrad ju äldre man blir? Trodde ju att det skulle vara tvärtom liksom.

Kram på er

/Jana

 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

7-åringar är fett coola

Det har dykt upp en hel del nya uttryck här hemma den senaste tiden. Det är mycket just nu som är ”coolt”, ”fett”, ”nice” och ”pro-igt”. Kan tyvärr inte skryta med att det är jag som har utökat min vokabulär med dessa sköna uttryck. Det är nämligen 7-åringen som står för utvecklingen i den här familjen.

Hur ofta hoppar du upp och ner av glädje?

Tänk om vi vuxna vore hälften så fantasirika, spontana, ärliga och öppna som barn. Vad kul vi skulle ha! Jag fattar också att vi behöver regler och rutiner för hur saker och ting ska vara, men ibland blir jag avundsjuk på den livsglädje man kan se hos barn. Och som ganska sällan visar sig hos oss vuxna. Tänk om kollegan på jobbet skulle komma springande mot dig på morgonen med världens största leende på läpparna och hoppa upp och ner av glädje “bara” för att du är du. Trots att ni sågs för bara några timmar sedan. Vilken grej!

Eller om vi kunde komma några minuter för sent till det där viktiga mötet bara för att vi hittade en så galet snygg sten utanför på gatan. Som gnistrar i solen och som vi bara var tvungna att stanna och beundra en liten stund. Kanske till och med spara i byxfickan. Och som någon sur vuxen sedan irriterat plockar ut ur tvättmaskinen några dagar senare.

Klar jag vet vad en bom är!

I bilen idag frågade sonen om jag vet vad en bom är. I min vuxenvärld så är jag ju rätt övertygad om att jag vet vad en bom är och ser en vägbom i metall framför mig. Visar med armen hur en bom fungerar och sonen tittar på mig som om jag är helkorkad. “Men mamma! En bom är ju ett fantasidjur som jag kommit på. Som en giraff, fast rosa. Och så har det bara tre ben. Den kan köra bil också, så den är rätt liten för att vara en giraff.” Och här har jag gått och inbillat mig att jag vet vad en bom är. I min förståndiga vuxenvärld.

När blir man vuxen då?

Jag inbillar mig att jag inte är ensam om att ibland känna känslan av att “spela vuxen”. Fast jag inombords fortfarande kan känna mig som den där spralliga 7-åringen som hellre går rakt i vattenpölen än utanför den. Kan ni inte hålla med om att det är lite tråkigt? Att vara vuxen alltså? Eller också är det bara en försenad 40-årskris som spökar.

Kram!

/Jana

Lämna kommentar Dela inlägget:

Jag mår bra av att göra ingenting

Kommer ni ihåg känslan när ni var barn och inte hade något att göra? De där gångerna när man för femtioelfte gången sa “Mamma, jag har inget att göööra”. Den känslan.

Jag gillar att inte ha något att göra

Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag de få stunderna när den där känslan kommer tillbaka. När jag glatt och lite förvånat inser att jag inte har något att göra. Eller kanske snarare känner att jag inte har något jag måste göra. För det är ju aldrig så att tvättkorgen är helt tom eller förrådet klockrent städat. Men de där gångerna jag med gott samvete sätter mig med min kopp kaffe, eller en skål godis för den delen, och bara är. Tillåter mig att tänka fritt, fundera över ditten och datten, betrakta träden som vajar i vinden eller konstatera att fönsterbrädan är dammig (igen) utan att göra något åt det.

När det kryper i kroppen

De stunderna försöker jag unna mig så ofta som möjligt. Jag har också förstått att de är ett ganska bra sätt att kolla av hur jag mår. Mindre bra dagar har jag svårt att sitta still och göra ingenting utan att få dåligt samvete. Då kryper det i kroppen av att bara vara och jag vill inget hellre än att ta tag i den där högen med disk eller städa det där skåpet. Andra dagar kan jag istället njuta av att bara sitta där. Med mina egna tankar.

Att göra ingenting

Vi är alla olika och har olika sätt att koppla av eller hämta energi och det finns inget rätt eller fel. För mig har det varit värdefullt att inse att min förmåga att göra ingenting hänger ihop med mitt mående. Så om ni ser mig sitta och göra ingenting över en kopp kaffe eller mumsandes på en påse godis då vet ni att det är ett tecken på att jag just då mår väldigt bra.

Kram på er!

Lämna kommentar Dela inlägget:

Vi borde verkligen hångla mer!

När det pirrar i magen

Ni vet den där härliga känslan man får i kroppen när man hånglar med någon. När det liksom pirrar i magen, man känner sig upprymd, förväntansfull och lite nervös på samma gång. Man befinner sig helt i nuet och njuter av varje sekund. Tänk om man kunde få den känslan att infinna sig lite oftare. Visst hade det varit fantastiskt?!

Om att ge sig hän

I torsdags blev jag tipsad om boken “Hångla mer!” av Klas Hallberg. Jag lånade den på biblioteket i fredags och läste ut den samma dag. Eftersom jag misstänkte att jag skulle gilla den så lånade jag även “Hela Sverige hånglar – Om att leva innan man dör” av samma författare. Vilken käftsmäll!

Nu handlar de ju inte så mycket om den typen av fysiskt hångel som man kanske tänker på i första hand, utan om att ge sig hän i livet i stort. Att hitta hångelkänslan en vanlig vardag liksom. Att ta risker och göra sånt man mår bra av och är nyfiken på.

Tänk om vi bara har en chans

Ni vet de där insikterna som är jobbiga och ljuvliga på samma gång, såna är de här böckerna fulla av. Jag skrattade högt flera gånger och minst lika många gånger fick jag blinka bort en jobbig tår i ögonvrån. Det är tufft att fundera över om man verkligen lever sitt liv fullt ut. Och samtidigt nyttigt. I alla fall för mig. För tänk om vi faktiskt bara lever ett liv. Att vi bara har en chans att njuta och må bra.

Jag kan definitivt inte lova att jag kommer att leva mitt liv annorlunda efter att ha läst böckerna. Men de har definitivt fått mig att reflektera över de val jag gör varje dag. Och det är ju i alla fall en bra början.

Kram på er!

/Jana

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Ja, jag älskar skräpmat…

Det är ju lite pinsamt att erkänna, men jag tröttnar aldrig på skräpmat. Jag älskar pizza, hamburgare, pommes, kebab, friterad kyckling, bakelser, vaniljbullar och en massa annat fullt av socker, fett och kalorier. Och ja, jag veeet att det inte är nyttigt och att jag är en dålig förebild. Men så är det i alla fall.

Avundsjuk på de som tröttnar på pizza

Jag blir alltid lite avundsjuk när andra säger att de inte gillar att äta skräpmat för ofta. “Man är ju inte sugen på pizza eller hamburgare mer än max någon gång per månad.” Är man inte? Jag skulle lätt kunna äta pizza, kebab eller hamburgare till middag varje dag. Eller nästan i alla fall. Inte bara för att man slipper matlagning och disk, utan för att jag tycker att det är galet gott.

Borde jag inte skämmas?

Kanske borde jag skämmas över min kärlek till snabba och flottiga kalorier, men faktum är att jag njuter av varje tugga. Kanske har det att göra med att jag haft en komplicerat förhållande till mat genom livet. Anorexia som tonåring och skev kroppsuppfattning i många år som en följd av detta gör att jag inte mår bra av att följa en massa regler och förbud när det gäller min kost. Jag mår bäst av att äta när jag är hungrig och att äta den mat jag är sugen på. Så det tänker jag fortsätta att göra.

Kram Jana

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Måste livet vara en kamp?

När livet känns som en kamp

“Bra kämpat” står det på chokladen jag håller i handen. Och visst kan det ju vara så. Att livet känns som en kamp. Orsakad av sjukdom eller jobbiga händelser av olika slag. Jag menar verkligen inte att förminska den känslan när den faktiskt är sann. När livet på riktigt upplevs som en kamp. Jag har själv erfarenhet av att vara i ett läge då jag inte ens klarade av att gå ut genom dörren. Då är känslan så sann den kan vara.

Måste vi kämpa jämt?

Sedan finns det den där andra kampen som många av oss brottas med, om inte dagligen så i alla fall ofta. Det handlar om känslan av att aldrig vara nöjd. Att hela tiden sträva efter att nå högre. Känslan som gör att mycket av det vi gör i vardagen blir en kamp. Mot vem eller vad är dessutom ganska oklart.

Vi kämpar för att orka med att jobba sista veckan innan semestern. Vi kämpar med att få våra barn att inte sitta vid skärmen för mycket. Vi kämpar med vikten. Vi kämpar med att få förhållandet att fungera bra. Vi kämpar med träningen och med maten. Vi kämpar på med disk och tvätt, med städning och räkningar. I det stora hela är det mycket i livet som känns som en kamp. För de flesta av oss.

Att släppa taget och bara vara

Ibland är det som att våra hjärnor är inställda på att det som är jobbigt är det som är bra. Om något är lätt så misstänker vi gärna att något är fel. “Man måste ha nåt att kämpa för” säger vi ibland. Eller “Vi får fortsätta kämpa på”. Men allt behöver väl inte vara en kamp? Kan det inte vara så att det ibland är ok att känna att saker och ting bara flyter på.

Jag försöker att stanna upp då och då och fundera över när livet känns som lättast. Oavsett vad omgivningen eller sociala medier visar upp. När känns det lätt för mig? I vilka stunder mår du som bäst och vad gör du eller vad gör du inte de stunderna? Och kanske kan vi sortera tvätt eller diskutera skärmtider utan att det känns som en kamp. Visst vore det i alla fall spännande att försöka…

Kram på er!

/Jana

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Tänk om det faktiskt är barnen som vet bäst!

Maktstrukturer

I alla tider har vi förhållit oss till makt och maktförhållanden på olika sätt. Någon bestämmer och någon lyder. Någon vet bäst och kan därför lära andra vad som är rätt och vad som är fel. Inte sällan är det mannen som haft högst rang i den maktordningen, något som inte är självklart längre. Det vore ju konstigt om det faktum att man föds med snopp automatiskt skulle innebära att man är bättre lämpad att bestämma.

Men barnen då?

Jag läser just nu en fantastisk bok av Jesper Juul som heter “Ditt kompetenta barn”. I den ifrågasätts självklarheten att de vuxna behöver lära barn en massa saker. Tanken är först lite svindlande, men ju mer jag läser desto mer inser jag att jag håller med om väldigt mycket av det som skrivs i boken. Egentligen är det ju rätt korkat och egocentrerat av oss vuxna att tro att det alltid är vi som vet bäst. För, handen på hjärtat, visst sätter vi ofta vår vilja och våra tankar om rätt och fel framför våra barns.

Barn har fel och vuxna har rätt

Min tolkning av Jesper Juuls texter är att vi behöver bli bättre på att hitta en balans i familjen, inte bara mellan föräldrarna utan även mellan föräldrar och barn. Att vara lyhörda och uppmärksamma kring allas behov och önskningar.

Vi ser ofta barnens beteende som problematiskt eller felaktigt och de vuxnas roll blir då att hjälpa barnen att göra om och göra rätt. Tänk om detta är ett föråldrat sätt att se på barn och uppfostran? Definitivt en spännande tanke som redan har fått mig själv att omvärdera några av de situationer vi ser som “problematiska” här hemma. Ser med spänning fram emot att läsa resten av boken!

Kram från en operfekt förälder

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

När 1 plus 1 blir 3

Idag hade jag förmånen att få delta i en gruppintervju kring samskapande. Ett begrepp jag själv sällan använder, men som ändå gjorde mig nyfiken när jag fick inbjudan att vara med.

Samarbete, nätverkande eller samskapande?

Under intervjun idag så lärde jag mig en massa nya saker. Bland annat att det kan vara bra att skilja på begreppen samarbete, nätverk och samskapande när man inleder en affärsrelation. Nu menar jag inte att jag är rätt person att sätta definitionen av dessa ord, men jag tillåter mig ändå att göra ett försök.

Att nätverka utan att samarbeta

Att ha ett stort nätverk innebär inte nödvändigtvis att man har många att samarbeta med. Idag är det vanligt med stora nätverk, exempelvis på LinkdIn, men det betyder ju inte att alla som ingår där vill eller kan samarbeta.

Att samarbeta utan att samskapa

Samarbeten är också vanligt inom de flesta branscher. Man hjälper varandra att förmedla affärer eller att rekommendera varandras produkter och tjänster. Men samskapande då? Vad innebär det? Jo, att samskapa innebär att man tillsammans skapar något nytt. Kanske kan jag hjälpa någon att hitta ett nytt användningsområde för produkten hen säljer eller hitta en ny kundgrupp utanför den som hen riktat sig till tidigare.

I ett samskapande kanske jag till och med växer som person och lär mig nya saker om mig själv. Jag kanske blir modigare och vågar testa den där idén som jag funderat på så länge. Ett plus ett kan bli tre helt enkelt!

Rätt förväntningar

När man inleder en affärsrelation kan det vara bra att komma fram till och definiera vad målet med relationen är. Då blir risken mindre att någon känner sig besviken över att man inte uppnår det man ville. Om jag förväntar mig ett samskapande, någon ser relationen som ett samarbete och en tredje är nöjd med ett nätverk av kontakter, då är det svårt att göra alla tillfredsställda.

Jag inser att jag själv varit ganska dålig på att definiera vad jag förväntar mig av en relation och vad jag tänker att jag kan bidra med. Det är ju inte särskilt rättvist varken mot mig själv eller övriga. Tack till Lotta som gav mig möjligheten att nå den här insikten idag!

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Att vara sin egen chef

Frustrerad anställd – driven företagare

Jag har alltid varit rätt bra på att komma med idéer och gillar att tänka om och tänka nytt. Som anställd kan detta ibland vara frustrerande, eftersom det sällan är särskilt smidigt att gå från tanke till handling på en större arbetsplats.

Som egenföretagare är det så grymt kul och motiverande att kunna omsätta sina idéer till handling direkt. Utan mellanhänder och människor som ifrågasätter. Självklart behöver man ofta bolla sina tankar med någon innan man kör igång, men tror man på något så finns det egentligen inget som hindrar.

Få saker är omöjliga

Sedan jag startade eget blir jag snarare ännu mer peppad när någon säger “men det blir nog svårt”,”det hade jag nog inte gett mig på” eller den sköna kommentaren “det kommer aldrig att gå”. Desto roligare att försöka tänker jag! Ibland blir det lite galet eller åtminstone inte riktigt som jag tänkt mig, men då har jag i alla fall försökt.

Uppstart för nytt nätverk

Som när jag funderade på att starta upp ett nytt nätverk för företagande kvinnor och många sa “men det finns ju redan” och “det blir nog svårt att få till nåt bra”. Jag började sprida idén lite smått och efter några veckor har vi nu haft vårt första möte. Vi är redan över 20 drivna kvinnor/tjejer/tanter som vill nätverka och stärka varandra och jag är övertygad om att detta kommer att leda till något bra!

Vissa nackdelar finns det såklart med att ha sig själv som chef. Som att arbetsmiljön i kopieringsrummet inte är helt tillfredsställande…

Ta hand om er!

/Jana

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

 

Stylingtips inför försäljning

Schack & blommor i snygg kombo

Panikstylingar

Just nu är det högtryck på bostadsmarknaden och många vill sälja innan semestrarna. Det har blivit ett par panikutryckningar för Jana Tirsén Interiör för att hjälpa till att styla inför fotograferingen. De flesta har insett att det är värt att lägga lite tid och energi för att bilderna på Hemnet och hos mäklaren ska bli så bra som möjligt.

Som tur är så har jag ofta bilen full med både kuddar, plädar, vaser, dukar och annat pynt. På så sätt kan jag rycka ut när det behövs. Med lite mer framförhållning packar jag också med mig saker från mitt förråd i Räppe.

Varför styling?

De senaste åren har det blivit allt vanligare att man stylar sin bostad inför försäljning, oavsett om man har en bostadsrätt eller villa. I Stockholm var det vanligt redan när jag sålde min första lägenhet där för mer än tio år sedan. En del tycker fortfarande att det känns onödigt och att det är slöseri med pengar, men så är det sällan.

Oavsett hur marknaden ser ut så är det ju en fördel med säljande bilder som visar bostadens potential och som skapar en trevlig känsla hos betraktaren. Dessutom är det lätt att själv bli hemmablind, varför det ofta är bra att bolla sina idéer med någon.

Man behöver ju inte överdriva…

Sedan tycker jag också att det ibland går till överdrift när alla objekt plötsligt ser likadana ut och alla har samma posters på väggarna. Eller när alla av någon anledning verkar dricka champagne i badkaret och varenda pryl i barnrummet går ton i ton. Då blir det lite överdrivet för min smak.

Sex tips

Nu tänkte jag i alla fall dela med mig av tips som jag tycker skapar bättre bilder och en trevlig känsla inför visningarna.

Städa!

Det kan tyckas självklart att man städar inför en fotografering/visning, men det är absolut inget som alla tänker på tyvärr. Innan fotograferingen brukar jag rekommendera att man gör en “normal” städning, med dammsugning, damning och undanplockning. Tvätta fönster kan man vänta med till innan visningen, om de inte är jättesmutsiga. Försök få bort eventuella fläckar på golv och väggar.

Ofta tar fotografen närbilder på exempelvis ugn och kyl/frys. Då är det bra att man er över dessa och putsar upp innan. Samma sak gäller kranar i kök och badrum. Ta ett varv över speglarna också när du ändå håller på.

Duschväggar

Alla som har duschväggar i badrummet vet att dessa snabbt ser trista ut. Detta syns tyvärr ofta ganska väl på badrumsbilder. Tvätta av dessa en extra gång för att badrummet ska se så fräscht ut som möjligt. Diskborste och någon form av rengöringsmedel brukar funka bra.

Blommor

Det finns inget som slår färska blommor när det gäller stylingtips tycker jag. Det må vara trendigt med torkat gräs och eterneller, men jag tycker ändå att grönskande blad och utslagna blommor ger en härligare känsla. Det behöver verkligen inte vara lyxbuketter från floristen utan räcker gott med lite gröna kvistar och några fång med enkla blommor.

Fota själv först

Ett enkelt tips som jag själv använder varje gång jag förbereder en bostad för fotografering är att själv ta kort med mobilkameran. Ställ dig i alla dörröppningar och ta en bild av rummet innanför. Titta sedan på bilden med kritiska ögon. Vad ser du först? Var landar blicken? Är det på sladdarna till datorn eller på de fina blommorna på skrivbordet?

Kuddar & plädar

De flesta hem ser mysigare ut om man placerar ut lite fler kuddar och plädar (vilket är det trendigare ordet för filtar har jag fått lära mig…). Låna av vänner och grannar om du inte vill köpa själv. De kan också användas för att ljusa upp exempelvis en svart soffa eller fåtölj som annars kanske tar över bilden.

Matte eller inte matta?

Många av de kunder jag hjälper med styling funderar över om de ska låta mattor ligga kvar eller inte. Det korta svaret är att det beror på. Ett snyggt golv får ju gärna synas på bilderna samtidigt som man vill att det ska kännas ombonat. Lagom många mattor och på rätt ställen är ett något flummigt tips, men ändå det råd jag vill ge. Om du fotar själv som jag föreslog tidigare, så ser man ofta vad som ger bäst intryck

Knepigt eller ont om tid?

Tycker du att det där med styling verkar krångligt och tidskrävande, så kontakta mig på info@jtinterior.se så hjälps vi åt.

Kram på er!

Lämna kommentar Dela inlägget: