Fabrikant AB

Idag har jag besökt Sofie på Fabrikant AB i Grimslöv. Där fick jag bland annat se deras tillverkning av möbelkollektionen Barr. Så himla häftigt! Älskar deras design och tänket de har bakom sina produkter. Att dessutom få vara med bakom kulisserna och se tillverkningen från stora rullar med metalltråd till färdig produkt var jättespännande.

När idéerna aldrig tar slut

Sofie och jag pratade länge om företagande och vad det är i det som lockar oss. Kreativiteten och glädjen i att kunna gå från tanke till handling är en av de saker vi båda gillar. Det är så härligt att träffa människor som ser möjligheter i allt, men som också har förmågan att ta ett steg tillbaka och landa i tanken innan de kör vidare. Och som är måna om att kunna stå för varan de säljer.

Jag fick starta roboten!

En av de senaste investeringarna i verkstaden var en stor robotsvetsmaskin, som ska ersätta en del av det manuella arbetet i tillverkningen. Hasse som programmerat roboten gav mig den äran att trycka på startknappen när en av möblerna skulle lödas samman. Ivrig som ett barn på julafton pressade jag nervöst in den gröna knappen, och ställde mig för att kika in på processen genom ett litet fönster. Jodå, det fungerade. Så nu har jag varit delaktig i att tillverka en pall också. Liiite i alla fall.

Lunch på folkhögskolan och möte med S Wood

Efter besöket i fabriken åt vi lunch i Grimslövs folkhögskola. Där träffade vi på VDn för S Wood AB och började diskutera deras senaste satsning, som inte riktigt verkställts ännu. Det ena ledde till det andra och en stund senare fick jag även en rundvandring i deras träfabrik någon kilometer längre bort. Spännande! Även här mötte jag människor som tänker nytt och tänker stort och som ser möjligheter i det lilla. Kul! Kanske var detta början på ett framtida samarbete?

Ta hand om er!

/Jana

Det har dykt upp en hel del nya uttryck här hemma den senaste tiden. Det är mycket just nu som är ”coolt”, ”fett”, ”nice” och ”pro-igt”. Kan tyvärr inte skryta med att det är jag som har utökat min vokabulär med dessa sköna uttryck. Det är nämligen 7-åringen som står för utvecklingen i den här familjen.

Hur ofta hoppar du upp och ner av glädje?

Tänk om vi vuxna vore hälften så fantasirika, spontana, ärliga och öppna som barn. Vad kul vi skulle ha! Jag fattar också att vi behöver regler och rutiner för hur saker och ting ska vara, men ibland blir jag avundsjuk på den livsglädje man kan se hos barn. Och som ganska sällan visar sig hos oss vuxna. Tänk om kollegan på jobbet skulle komma springande mot dig på morgonen med världens största leende på läpparna och hoppa upp och ner av glädje “bara” för att du är du. Trots att ni sågs för bara några timmar sedan. Vilken grej!

Eller om vi kunde komma några minuter för sent till det där viktiga mötet bara för att vi hittade en så galet snygg sten utanför på gatan. Som gnistrar i solen och som vi bara var tvungna att stanna och beundra en liten stund. Kanske till och med spara i byxfickan. Och som någon sur vuxen sedan irriterat plockar ut ur tvättmaskinen några dagar senare.

Klar jag vet vad en bom är!

I bilen idag frågade sonen om jag vet vad en bom är. I min vuxenvärld så är jag ju rätt övertygad om att jag vet vad en bom är och ser en vägbom i metall framför mig. Visar med armen hur en bom fungerar och sonen tittar på mig som om jag är helkorkad. “Men mamma! En bom är ju ett fantasidjur som jag kommit på. Som en giraff, fast rosa. Och så har det bara tre ben. Den kan köra bil också, så den är rätt liten för att vara en giraff.” Och här har jag gått och inbillat mig att jag vet vad en bom är. I min förståndiga vuxenvärld.

När blir man vuxen då?

Jag inbillar mig att jag inte är ensam om att ibland känna känslan av att “spela vuxen”. Fast jag inombords fortfarande kan känna mig som den där spralliga 7-åringen som hellre går rakt i vattenpölen än utanför den. Kan ni inte hålla med om att det är lite tråkigt? Att vara vuxen alltså? Eller också är det bara en försenad 40-årskris som spökar.

Kram!

/Jana

Det är ju lite pinsamt att erkänna, men jag tröttnar aldrig på skräpmat. Jag älskar pizza, hamburgare, pommes, kebab, friterad kyckling, bakelser, vaniljbullar och en massa annat fullt av socker, fett och kalorier. Och ja, jag veeet att det inte är nyttigt och att jag är en dålig förebild. Men så är det i alla fall.

Avundsjuk på de som tröttnar på pizza

Jag blir alltid lite avundsjuk när andra säger att de inte gillar att äta skräpmat för ofta. “Man är ju inte sugen på pizza eller hamburgare mer än max någon gång per månad.” Är man inte? Jag skulle lätt kunna äta pizza, kebab eller hamburgare till middag varje dag. Eller nästan i alla fall. Inte bara för att man slipper matlagning och disk, utan för att jag tycker att det är galet gott.

Borde jag inte skämmas?

Kanske borde jag skämmas över min kärlek till snabba och flottiga kalorier, men faktum är att jag njuter av varje tugga. Kanske har det att göra med att jag haft en komplicerat förhållande till mat genom livet. Anorexia som tonåring och skev kroppsuppfattning i många år som en följd av detta gör att jag inte mår bra av att följa en massa regler och förbud när det gäller min kost. Jag mår bäst av att äta när jag är hungrig och att äta den mat jag är sugen på. Så det tänker jag fortsätta att göra.

Kram Jana

När livet känns som en kamp

“Bra kämpat” står det på chokladen jag håller i handen. Och visst kan det ju vara så. Att livet känns som en kamp. Orsakad av sjukdom eller jobbiga händelser av olika slag. Jag menar verkligen inte att förminska den känslan när den faktiskt är sann. När livet på riktigt upplevs som en kamp. Jag har själv erfarenhet av att vara i ett läge då jag inte ens klarade av att gå ut genom dörren. Då är känslan så sann den kan vara.

Måste vi kämpa jämt?

Sedan finns det den där andra kampen som många av oss brottas med, om inte dagligen så i alla fall ofta. Det handlar om känslan av att aldrig vara nöjd. Att hela tiden sträva efter att nå högre. Känslan som gör att mycket av det vi gör i vardagen blir en kamp. Mot vem eller vad är dessutom ganska oklart.

Vi kämpar för att orka med att jobba sista veckan innan semestern. Vi kämpar med att få våra barn att inte sitta vid skärmen för mycket. Vi kämpar med vikten. Vi kämpar med att få förhållandet att fungera bra. Vi kämpar med träningen och med maten. Vi kämpar på med disk och tvätt, med städning och räkningar. I det stora hela är det mycket i livet som känns som en kamp. För de flesta av oss.

Att släppa taget och bara vara

Ibland är det som att våra hjärnor är inställda på att det som är jobbigt är det som är bra. Om något är lätt så misstänker vi gärna att något är fel. “Man måste ha nåt att kämpa för” säger vi ibland. Eller “Vi får fortsätta kämpa på”. Men allt behöver väl inte vara en kamp? Kan det inte vara så att det ibland är ok att känna att saker och ting bara flyter på.

Jag försöker att stanna upp då och då och fundera över när livet känns som lättast. Oavsett vad omgivningen eller sociala medier visar upp. När känns det lätt för mig? I vilka stunder mår du som bäst och vad gör du eller vad gör du inte de stunderna? Och kanske kan vi sortera tvätt eller diskutera skärmtider utan att det känns som en kamp. Visst vore det i alla fall spännande att försöka…

Kram på er!

/Jana

Maktstrukturer

I alla tider har vi förhållit oss till makt och maktförhållanden på olika sätt. Någon bestämmer och någon lyder. Någon vet bäst och kan därför lära andra vad som är rätt och vad som är fel. Inte sällan är det mannen som haft högst rang i den maktordningen, något som inte är självklart längre. Det vore ju konstigt om det faktum att man föds med snopp automatiskt skulle innebära att man är bättre lämpad att bestämma.

Men barnen då?

Jag läser just nu en fantastisk bok av Jesper Juul som heter “Ditt kompetenta barn”. I den ifrågasätts självklarheten att de vuxna behöver lära barn en massa saker. Tanken är först lite svindlande, men ju mer jag läser desto mer inser jag att jag håller med om väldigt mycket av det som skrivs i boken. Egentligen är det ju rätt korkat och egocentrerat av oss vuxna att tro att det alltid är vi som vet bäst. För, handen på hjärtat, visst sätter vi ofta vår vilja och våra tankar om rätt och fel framför våra barns.

Barn har fel och vuxna har rätt

Min tolkning av Jesper Juuls texter är att vi behöver bli bättre på att hitta en balans i familjen, inte bara mellan föräldrarna utan även mellan föräldrar och barn. Att vara lyhörda och uppmärksamma kring allas behov och önskningar.

Vi ser ofta barnens beteende som problematiskt eller felaktigt och de vuxnas roll blir då att hjälpa barnen att göra om och göra rätt. Tänk om detta är ett föråldrat sätt att se på barn och uppfostran? Definitivt en spännande tanke som redan har fått mig själv att omvärdera några av de situationer vi ser som “problematiska” här hemma. Ser med spänning fram emot att läsa resten av boken!

Kram från en operfekt förälder

Idag hade jag förmånen att få delta i en gruppintervju kring samskapande. Ett begrepp jag själv sällan använder, men som ändå gjorde mig nyfiken när jag fick inbjudan att vara med.

Samarbete, nätverkande eller samskapande?

Under intervjun idag så lärde jag mig en massa nya saker. Bland annat att det kan vara bra att skilja på begreppen samarbete, nätverk och samskapande när man inleder en affärsrelation. Nu menar jag inte att jag är rätt person att sätta definitionen av dessa ord, men jag tillåter mig ändå att göra ett försök.

Att nätverka utan att samarbeta

Att ha ett stort nätverk innebär inte nödvändigtvis att man har många att samarbeta med. Idag är det vanligt med stora nätverk, exempelvis på LinkdIn, men det betyder ju inte att alla som ingår där vill eller kan samarbeta.

Att samarbeta utan att samskapa

Samarbeten är också vanligt inom de flesta branscher. Man hjälper varandra att förmedla affärer eller att rekommendera varandras produkter och tjänster. Men samskapande då? Vad innebär det? Jo, att samskapa innebär att man tillsammans skapar något nytt. Kanske kan jag hjälpa någon att hitta ett nytt användningsområde för produkten hen säljer eller hitta en ny kundgrupp utanför den som hen riktat sig till tidigare.

I ett samskapande kanske jag till och med växer som person och lär mig nya saker om mig själv. Jag kanske blir modigare och vågar testa den där idén som jag funderat på så länge. Ett plus ett kan bli tre helt enkelt!

Rätt förväntningar

När man inleder en affärsrelation kan det vara bra att komma fram till och definiera vad målet med relationen är. Då blir risken mindre att någon känner sig besviken över att man inte uppnår det man ville. Om jag förväntar mig ett samskapande, någon ser relationen som ett samarbete och en tredje är nöjd med ett nätverk av kontakter, då är det svårt att göra alla tillfredsställda.

Jag inser att jag själv varit ganska dålig på att definiera vad jag förväntar mig av en relation och vad jag tänker att jag kan bidra med. Det är ju inte särskilt rättvist varken mot mig själv eller övriga. Tack till Lotta som gav mig möjligheten att nå den här insikten idag!