Jag har aldrig tyckt att det är jobbigt att bli äldre. Tvärtom. För varje år som går så har jag snarare känt att jag blir mer nöjd med både mig själv och med livet i största allmänhet. Att jag har en grym dödsångest är en helt annan historia, men bortsett från den så har livet liksom bara blivit bättre och bättre.

Glad och trygg

Sedan jag sa upp mig och startade mitt företag för drygt ett år sedan får jag ofta höra att jag har blivit en gladare och tryggare person. Det stämmer nog till stor del. Jag älskar att styra min egen vardag och att själv bestämma vad jag vill ägna mina timmar åt. Att ha möjligheten att fatta snabba beslut och att dessutom genomföra saker i samma stund som man bestämt sig för dem är härligt.

Förvirrad och obeslutsam

Senaste tiden har jag ändå börjat känna mig både förvirrad och obeslutsam. Vad vill jag och hur tar jag mig dit? Vad är viktigt i livet och hur vet jag att jag prioriterar rätt? Vem är jag i relation till andra och kan man vara 40+ och ändå vara osäker på vad man vill göra när man blir vuxen? *Frustrerad suck*

Så, ni kloka människor där ute. Är det här en tillfällig livskris som kommit ikapp mig eller blir man mer förvirrad ju äldre man blir? Trodde ju att det skulle vara tvärtom liksom.

Kram på er

/Jana

När det pirrar i magen

Ni vet den där härliga känslan man får i kroppen när man hånglar med någon. När det liksom pirrar i magen, man känner sig upprymd, förväntansfull och lite nervös på samma gång. Man befinner sig helt i nuet och njuter av varje sekund. Tänk om man kunde få den känslan att infinna sig lite oftare. Visst hade det varit fantastiskt?!

Om att ge sig hän

I torsdags blev jag tipsad om boken “Hångla mer!” av Klas Hallberg. Jag lånade den på biblioteket i fredags och läste ut den samma dag. Eftersom jag misstänkte att jag skulle gilla den så lånade jag även “Hela Sverige hånglar – Om att leva innan man dör” av samma författare. Vilken käftsmäll!

Nu handlar de ju inte så mycket om den typen av fysiskt hångel som man kanske tänker på i första hand, utan om att ge sig hän i livet i stort. Att hitta hångelkänslan en vanlig vardag liksom. Att ta risker och göra sånt man mår bra av och är nyfiken på.

Tänk om vi bara har en chans

Ni vet de där insikterna som är jobbiga och ljuvliga på samma gång, såna är de här böckerna fulla av. Jag skrattade högt flera gånger och minst lika många gånger fick jag blinka bort en jobbig tår i ögonvrån. Det är tufft att fundera över om man verkligen lever sitt liv fullt ut. Och samtidigt nyttigt. I alla fall för mig. För tänk om vi faktiskt bara lever ett liv. Att vi bara har en chans att njuta och må bra.

Jag kan definitivt inte lova att jag kommer att leva mitt liv annorlunda efter att ha läst böckerna. Men de har definitivt fått mig att reflektera över de val jag gör varje dag. Och det är ju i alla fall en bra början.

Kram på er!

/Jana

Där står man och skäms igen

Minst en gång om året är det obligatoriskt att spela brännboll. Oavsett om man tycker det är kul eller inte. Smått nervös ska man stå där och skämmas och försöka slå iväg en liten boll med ett smalt racket. Vem har kommit på det liksom?

Minnen från grundskolan

Jag har starka minnen från grundskolan där det alltid skulle spelas brännboll så fort skolavslutningen närmade sig. Kommer ihåg det ångestladdade ögonblicket när jag tog de där stegen fram från ledet för att sedan försöka fånga den lilla tennisbollen som brännaren kastade. Med skakande händer fumlade jag med bollen, tog upp ett platt racket och hoppades att jag skulle träffa. Om jag träffade tog det bara någon sekund innan jag hörde “Lyra!” och förnedringen var total.

Barn är underbara

Igår var det då dags igen. Klassträffen med 7-åringen i familjen skulle självklart inledas med brännboll. Sonen sa bestämt att han “hatar brännboll” och att han inte ville vara med. Självklart är man en klockren förebild och säger glatt “Det är väl klart att du ska vara med. Brännboll som är så kul!”. Så ställde han sig där i ledet, sur och lite nervös.

För första gången i mitt liv fick jag uppleva en brännbollsmatch fylld av skratt, gemenskap och värme. Glädjen i att se 25 barn springa efter samma boll skrikandes av skratt, för att sedan i klunga rusa tillbaka för att ställa sig i vägen för föräldrar som försökte springa. 25 barn som skrattar högt när någon missar, inte för att vara elaka utan för att det faktiskt ser rätt roligt ut. 10 barn som alla vill vara brännare. Helst samtidigt.

Våga släppa taget

I det ögonblicket hoppas jag att sonen ska få behålla den känslan. Känslan av att man kan göra saker tillsammans utan att behöva prestera på topp, eller ens lyckas träffa bollen. Bara på skoj. Och ändå räcka till och vara en i gänget. Bara för att man är den man är.

För visst är det väl mycket det livet handlar om? Att inte tänka så mycket, utan bara köra på. Oavsett om det handlar om inredning, jobb eller brännboll. Ibland blir det lite galet, men det kanske inte är hela världen.

Och hur gick det för mig då? Jo, jag träffade på andra slaget.

Ha en fin dag!