Där står man och skäms igen
Minst en gång om året är det obligatoriskt att spela brännboll. Oavsett om man tycker det är kul eller inte. Smått nervös ska man stå där och skämmas och försöka slå iväg en liten boll med ett smalt racket. Vem har kommit på det liksom?
Minnen från grundskolan
Jag har starka minnen från grundskolan där det alltid skulle spelas brännboll så fort skolavslutningen närmade sig. Kommer ihåg det ångestladdade ögonblicket när jag tog de där stegen fram från ledet för att sedan försöka fånga den lilla tennisbollen som brännaren kastade. Med skakande händer fumlade jag med bollen, tog upp ett platt racket och hoppades att jag skulle träffa. Om jag träffade tog det bara någon sekund innan jag hörde “Lyra!” och förnedringen var total.
Barn är underbara
Igår var det då dags igen. Klassträffen med 7-åringen i familjen skulle självklart inledas med brännboll. Sonen sa bestämt att han “hatar brännboll” och att han inte ville vara med. Självklart är man en klockren förebild och säger glatt “Det är väl klart att du ska vara med. Brännboll som är så kul!”. Så ställde han sig där i ledet, sur och lite nervös.
För första gången i mitt liv fick jag uppleva en brännbollsmatch fylld av skratt, gemenskap och värme. Glädjen i att se 25 barn springa efter samma boll skrikandes av skratt, för att sedan i klunga rusa tillbaka för att ställa sig i vägen för föräldrar som försökte springa. 25 barn som skrattar högt när någon missar, inte för att vara elaka utan för att det faktiskt ser rätt roligt ut. 10 barn som alla vill vara brännare. Helst samtidigt.
Våga släppa taget
I det ögonblicket hoppas jag att sonen ska få behålla den känslan. Känslan av att man kan göra saker tillsammans utan att behöva prestera på topp, eller ens lyckas träffa bollen. Bara på skoj. Och ändå räcka till och vara en i gänget. Bara för att man är den man är.
För visst är det väl mycket det livet handlar om? Att inte tänka så mycket, utan bara köra på. Oavsett om det handlar om inredning, jobb eller brännboll. Ibland blir det lite galet, men det kanske inte är hela världen.
Och hur gick det för mig då? Jo, jag träffade på andra slaget.
Ha en fin dag!
