Det har dykt upp en hel del nya uttryck här hemma den senaste tiden. Det är mycket just nu som är ”coolt”, ”fett”, ”nice” och ”pro-igt”. Kan tyvärr inte skryta med att det är jag som har utökat min vokabulär med dessa sköna uttryck. Det är nämligen 7-åringen som står för utvecklingen i den här familjen.
Hur ofta hoppar du upp och ner av glädje?
Tänk om vi vuxna vore hälften så fantasirika, spontana, ärliga och öppna som barn. Vad kul vi skulle ha! Jag fattar också att vi behöver regler och rutiner för hur saker och ting ska vara, men ibland blir jag avundsjuk på den livsglädje man kan se hos barn. Och som ganska sällan visar sig hos oss vuxna. Tänk om kollegan på jobbet skulle komma springande mot dig på morgonen med världens största leende på läpparna och hoppa upp och ner av glädje “bara” för att du är du. Trots att ni sågs för bara några timmar sedan. Vilken grej!
Eller om vi kunde komma några minuter för sent till det där viktiga mötet bara för att vi hittade en så galet snygg sten utanför på gatan. Som gnistrar i solen och som vi bara var tvungna att stanna och beundra en liten stund. Kanske till och med spara i byxfickan. Och som någon sur vuxen sedan irriterat plockar ut ur tvättmaskinen några dagar senare.
Klar jag vet vad en bom är!
I bilen idag frågade sonen om jag vet vad en bom är. I min vuxenvärld så är jag ju rätt övertygad om att jag vet vad en bom är och ser en vägbom i metall framför mig. Visar med armen hur en bom fungerar och sonen tittar på mig som om jag är helkorkad. “Men mamma! En bom är ju ett fantasidjur som jag kommit på. Som en giraff, fast rosa. Och så har det bara tre ben. Den kan köra bil också, så den är rätt liten för att vara en giraff.” Och här har jag gått och inbillat mig att jag vet vad en bom är. I min förståndiga vuxenvärld.
När blir man vuxen då?
Jag inbillar mig att jag inte är ensam om att ibland känna känslan av att “spela vuxen”. Fast jag inombords fortfarande kan känna mig som den där spralliga 7-åringen som hellre går rakt i vattenpölen än utanför den. Kan ni inte hålla med om att det är lite tråkigt? Att vara vuxen alltså? Eller också är det bara en försenad 40-årskris som spökar.
Kram!
/Jana
